Den lilla byn i centrala Laos var omgiven av majestätiska berg och tät djungel. Det var egentligen en vacker plats, men sedan 1999 hade västerländska parasiter kommit dit för att suga ut samhället på näring för egen vinning och för att ha kul, och de förgiftade byn.
         Vang Vieng.
         

Byborna kallade turisterna som kom dit för “faranger”. De tog över och byggde upp ett samhälle på droger och sprit längs floden Nam Song som rann genom dalen. Där hade man byggt enkla barer i trä som kantade flodstränderna på båda sidor om strömmen, i vilken farangerna virvlade fram på stora uppblåsbara gummiringar. Deras enda anledning där var att svina. På barernas däck halade Lao-personal in de vecka ring-åkarna genom att kasta ut petflaskor åt dem som de fäst i rep och enkelt drog till sig när de fått napp (en poäng om man träffade kroppen och fem poäng om man träffade huvudet) och fångsten förpestade skönheten som annars rådde där – men de spenderade pengar.
       Nam Song var en brun och smutsig flod. Den var likt byn också förgiftad av parasiter; parasiter som klängde sig fast i människornas sår och som fick köttet att ruttna när de byggt sina kolonier i deras bindvävnad. Och sår fanns det gott om. Vissa tider på året var vattnet så lågt att det var livsfarligt att hoppa ner i floden från barerna, och ändå hoppade folk i trots varningsskyltarna som löd “You will die if you jump here!”, och år 2011 rapporterades tjugotvå dödsfall av backpackers som drunknat i floden, om de inte krossat skallen mot stenarna som gömde sig under vattenytan när de dök i på fyllan. Jag hörde också historier om folk som åkt för långt med floden när det börjat mörkna och dött när de försökt leta sig tillbaka till byn – på psykadelika. Jag tänker rätt ofta på vad som hände med dem, exakt hur de gått till när de miste sina liv i djungeln, i mörkret.

Jag träffade en kille efter två dagar i Vang Vieng. Han var fransman och några år yngre men vad han hette minns jag inte. Hans kropp såg inte ut att ha tränats upp avsiktligt utan fått sin styrka genom hårt arbete för lite betalt. Jag var betagen av honom. Våra ögon hade samma gröna färg fast jag var ljus och han mörk. Han pratade i ett tempo som egentligen var lite för högt för hans tillbakadragna personlighet och den avtrubbade sinnestämningen vi ofta befann oss i, men det var just det som fick mig att slappna av. Eller det var tempot i kombination med hans röst som var sexig trots att den var ljusare än vad man vanligtvis anser en sexig röst vara. Han hade också ett sätt att uttrycka sig som var väluppfostrat och aldrig utmålande eller överflödigt. Det var behagligt att lyssna till honom när han talade.

         Han finansierade sitt uppehälle i Vang Vieng genom att sälja droger och ströjobba lite i ett par barer. Annars hängde vi mest på hans rum där vi bara pundade och knullade. Älskade också emellanåt.
         Så en lördagmorgon bestämde han sig för att åka. Han hade fått problem och ville inte gå in mer på detaljer, och jag hade festat rätt hårt kvällen innan och följde inte med honom till stationen.


Jag stannade. Tog min älskares plats och började jobba för en engelsman som drev två barer i Vang Vieng. Han var konstant hög eller låg på någon drog. Jag pratade till och med bättre engelska än vad han gjorde. Till skillnad från honom kunde jag artikulera. Men trots att han var i ett konstant hål lyckades han driva sina barer: en på floden som var öppen på dagen: Colada Bar, och en i byn som var öppen på natten: Lucky Bar. För att driva en verksamhet i Laos krävs minst femtioen procent ägandeskap av lokalbefolkning och den delen utgörs ofta av en familj. Vår familj kallade engelsmannen för Virgo (hans stjärntecken var jungfru) och det gjorde vi faranger som jobbade för honom med, ironiskt såklart, han var inte det minsta jungfrulik. Jag hjälpte Virgo att sälja, åt honom och åt vår familj, och de skyddade oss. Det vill säga: vi kunde bedriva vår droghandel utan värre hot från polis så länge polisen, via familjen som behöll en liten procent, fick sin beskärda del av vinsten. Det var ett korrupt och ruttet system – som vi utnyttjade.

         
Psykadelikan kom till Vang Vieng från lite här och var. Benson, ketaminet och vissa opioider togs från det lokala sjukhuset och från sjukhuset i Vientiane. Heroinet kom från Kambodja och gick under namnet “chicken”. Man rökte det, men jag och Virgo höll oss borta från det där. Vi sålde och roade oss förvisso med allt annat. Och ja, såhär i efterhand önskar jag att jag kunde säga att jag gjorde det för pengarna, eller ruset av att “leva farligt” som man säger, men om jag ska vara ärlig så var jag bara naiv. Och jag älskade ketaminet.
          De flesta som arbetade på barerna i Vang Vieng var backpackers som sökte äventyr. Det var lätt att fastna i den där lilla byn och vissa stannade hela säsongen och gjorde flera visa-runs till Thailand eller Vietnam. Många kom tillbaka år efter år. Virgo älskades av sina anställda. Det var något speciellt med honom. Han påminde om en försupen pirat med talfel och hade ett hiv-rykte hängandes över sig. Men han såg efter oss. Och han såg mig.
          Vi blev bästa vänner och jag brukade vika de små papperskuverten som var ämnade för det nykokta och fortfarande varma ketaminet som vi turades om att tillreda över en plåttallrik vilandes på en vattenkokare i hans rum. När vätskan stelnat tillräckligt tog jag av tallriken och placerade den framför mig på hans lilla skrivbord eller mitt på golvet, så satte jag mig tillrätta och började skrapa. Jag njöt av det krispiga ljudet som kliade försiktigt strax ovanför hårfästet i nacken när jag skrapade kreditkortet fram och tillbaka över tallriken som jag då och då vred lätt på under arbetets gång så att den stelnande vätskan som lösgjordes för varje skrap hamnade i en jämn hög i mitten. Och det knastrade behagligt ovanför tinningarna när jag sen krossade kristallerna under tyngden av min hand som pressade dem mellan kortet och plåten. Jag njöt också av den subtila doften från kemikalierna som späddes ut med tropik-fukten och vår parfymblandade svettlukt. Och när arbetet var klart – allt uppvägt och portionerat i mina små kuvert – testade vi alltid produkten och lutade oss belåtet tillbaka för att analysera effekten. Jag blev rolig, och Virgo brukade berätta osammanhängande historier från London, Paris, Tokyo, Rio och hans familjs safariresor i Sydafrika.
       Han hade en liten röd högtalare som vi kopplade till datorn eller mobilen och vi gick igenom alla våra hip hop och RnB listor på Spotify säkert ett tjugotal gånger under säsongen. Jag har senare samlat alla i en lista som jag namngett VV 2012. Jag sjöng ofta med i låtarna och ibland fick jag också med Virgo. Han hade break-dansat i Hackney i London under tidigt nitti-tal när han var i sina yngre tonår, och jag brukade retsamt be honom visa mig lite moves när ketaminet just börjat verka och en sprallighet gjorde anspråk på mitt sinne som blev till ett barns. Eftersom ketamin är muskelavslappnande brukade vi falla ihop i högar på golvet när vi testade att snurra på huvudet eller stå i våghalvståenden – något som tenderade att resultera i en del mindre skador för oss båda. Vi skrattade hela tiden. Jag minns våra stunder till och med med större välbehag än dem med fransmannen. De lyckligaste stunderna under min vistelse i Laos var när det bara var jag och Virgo på hans rum. Det var jävligt stökigt hos honom. Vi rökte inne och drack bärs ur små vattenglas med is i. Det hände att vi klädde ut oss – eller klädde ut varandra snarare. Jag brukade måla hans naglar, i alla färger förutom gult. Han hade samlat på sig en hel del skit från marknaden i grannbyn till olika temafester vi höll på barerna, och när han en eftermiddag iklädd ett par små schack-rutiga badshorts jag hittat åt honom ett par dagar tidigare och med fem kedjor i fejk-guld runt halsen, en mörkgrön sidenkimono svept över sin bara överkropp och något på huvudet som jag inte kunde avgöra om det var en lampskärm eller någon slags traditionell huvudbonad, och han i vild upphetsning över berättelsen han höll låda med viftade med en cigg i ena handen och en sked i den andra (med vilken han vägde upp ketat vi nyss kokat), slogs jag plötsligt av hur mycket jag ömmade för honom. “You have to come visit me in Stockholm this summer!” avbröt jag. Jag ville presentera honom för mina vänner där hemma, men ångrade mig sekunden efter. “Yeah man, of course I’ll come,” svarade han och fortsatte sin monolog med ännu mer inlevelse än tidigare. Jag log och spände blicken i honom där jag satt på hans skrangliga byrå och dinglade med benen och undrade vad det skulle bli av honom.


De andra farangerna som jobbade på barerna i Vang Vieng pratade om mig, om hur ingen kunde få omkull mig. De fann det märkligt att jag inte hookade med någon. Men jag var inte intresserad. Jag hade ju mina droger och min bästa vän. Och ingen kunde mäta sig utseendemässigt med fransmannen ändå.
         När jag kom hem från jobbet en kväll efter ett trögt pass med för mycket alkohol och en stadig mängd keta, hörde jag röster från terassen som låg på baksidan av det hostel som jag och flera andra som jobbade på Colada Bar och Lucky Bar bodde på. Det luktade weed, så jag gick runt för att kolla läget då jag längtade efter att bli hög. Jag minns att jag kände igen en av dem och att jag hälsade flyktigt men presenterade mig inte för de andra två, tre som var där utan slog mig bara ner och tog för mig av bongen de rökte. Perfekt, tänkte jag. Men den var starkare än jag hade trott, och jag började hosta rejält och fick luta mig tillbaka mot husväggen för att få stöd då min kropp skälvde undergivet av sammandragningarna i diafragman. Väggen var sval. När jag fått sans på hostan stönade jag högt och drog handen över pannan i en ansträngd rörelse att få bort håret som klibbat sig fast. De skrattade åt mig. Jag orkade inte. Och så hörde jag en av dem fråga: “So, you haven’t fucked anyone here since that French dude from Lucky Bar ran away, have you?” Jag kunde inte svara. “Hey, he’s talking to you.” sa en av de andra. “Hello?”
         Ett yrsel kom över mig. Va fan? Världen framför mina ögon välte. Min syn blev suddig och jag blinkade, men det hjälpte inte. Det var som att se genom silikon. Någon grep tag om mitt lår och skakade mitt slappa ben fram och tillbaka. Så släppte han. Jag försökte fästa blicken, spela nykter, men utan framgång, och jag tyckte mig skymta ett hånleende nånstans längre bort. Så bröt det fram en isande våg från djupet av mig som trängde ut genom min hud och omslöt mig i en varnande paralys. Jag sögs in i ett vakuum och bilden förvrängdes till Cartoon Network; färgades i blå, lila och turkos neon. Varför är vi tecknade? Vad fan var det vi rökte?
         Någonstans förstod jag att de ville leka med mig, att de försökte suga ut mig på näring, och i takt med deras hån väcktes ett förakt inom mig. Fuck. You. Jag kände handen på låret igen, den var kall mot min hud, och jag slogs av ett illamående. Jag slogs också av hur mycket skräck jag måste osa. Åh Gud, snälla, det här händer inte.
        Så började jag flyta iväg igen och en ny våg sköljde över mig, men den var inte bara förlamande utan den gjorde mig också våt. Jag ville protestera men upphetsningen slog sig fast och drogs åt som en knut i min fitta, och innan den lösgjordes hann jag överväga att låta dem ta mig. Handen grävde sig in under mina shorts och de svala fingrarna lirkade under trosorna i min svettiga ljumske, och jag kunde riktigt känna hur smutsiga de var när de lite för långa naglarna rev i min orakade bikinilinje. De skulle in. Och tanken på mina egna smutsiga fingrar ledde till ett par ofrivilliga sammandragningar i bäckenbottenmuskulaturen som var oerhört kittlande och som fick mig till att låta högra knät falla åt sidan. Jag särade alltså på benen. Jag hörde hur någon mumlade till vänster om mig och mumlet fick gehör och en ny hand tog tag i mitt andra knä och drog det åt sig. Fingrarna som letade var på väg att hitta rätt. Jag kände dem snudda över min klitoris för att sedan glida ner mellan blygdläpparna. De drogs långsamt upp och ner, och för varje gång gled de allt smidigare och snart skulle två av fingrarna tränga in i mig en efter en. Jag var öppen nu och jag ville ha dem inne i mig.
          Kom då!
          De drogs ut fort. Det hade kommit några runt hörnet till bakgården och händerna försvann i ett ryck. “Va?” Hörde jag mig själv fråga. Inget svar, bara hälsningsfraser i fjärran och mitt pulserande kön. OK. JAG MÅSTE HÄRIFRÅN!
        Fokus nu. Jag kastade en snabb blick åt höger, sen vänster, och så reste jag mig på automatik medan min hjärna försökte räkna ut den snabbaste flyktvägen. Jag tog instinktivt till vänster och sparkade ut en flaska Mekhong innan jag snubblade över en plaststol då jag kämpade med motoriken i denna grand sortie. De skrattade. Jag rätade upp mig och kutade så snabbt jag förmådde runt huset och upp för trappan som aldrig tycktes ta slut mot mitt rum på tredje våningen. Sorlet från bakgården drog sig kvar på trumhinnan och skapade rundgång. Det lät som som de var efter mig och jag kastade en blick bakåt men ingen var där. Andfådd la jag mig på sängen efter att jag för tredje gången försäkrat mig om att dörren var låst. Jag stirrade upp i taket och började se annalkande fraktaler röra sig inåt från periferin. Jag reste mig och vinglade mot badrummet.
        Kackerlackorna försvann i samma sekund jag tände lampan och hann precis undan min spya som landade mitt på de beiga mosaikplattorna framför toaletten. Ljudet från splattret av spyan fortsatte att eka när jag grävde fram två valium ur min necessär. Jag undvek att kolla mig själv i spegeln på vägen ut från badrummet. Så svalde jag tabletterna med några klunkar vatten ur en treliters-dunk innan jag kröp ner under täcket och hoppades på att jag inte skulle behöva spy igen.
         Jag låg på rygg och såg rummet flyta ut i kanterna, så jag slöt ögonen och på insidan av mina ögonlock projicerades de mest spektakulära vyerna; jag reste i samma hastighet, samma elasticitet, som i drömmarna – ibland gick det alldeles för fort. Någon varnade mig för att titta ner. Trappor och tunnlar uppenbarades för mig och en och annan gudom; jag minns en kvinnlig gestalt som var utsmyckad i vedisk skönhet och visdom. Vem var hon? Vad hade hon sagt? Jag mötte mig själv och min elakhet, och den gjorde sig påmind om och om igen mellan tagningarna som spelades upp bakom mina ögons ridå. Tillslut öppnade jag ögonen och jag tänkte att spelet för gallerierna återigen kunde börja. Men jag blundade igen och fortsatte resa tills jag äntligen somnade.
 

Dagarna som följde var diffusa. Jag drack under hela min vakna tid, och gräset var en trogen följeslagare sen många år tillbaka. Jag fortsatte att jobba för Virgo och konsumerade lite för mycket av produkterna vi skulle sälja, men han var tålmodig med mig. Ketaminet och Virgo hjälpte mig hålla mig borta från chicken. Jag hjälpte till på barerna där det behövdes men jag var inte särskilt arbetsduglig och mina kollegor tröttnade rätt snabbt på att försöka få med mig på jobb och aktiviteter. Så jag drog.


Jag lutade pannan mot fönsterrutan och försökte göra upp med tiden som gått. Utanför swischade djungeln förbi och som bussen tog mig söderut beskådade jag den stora naturen runt om mig. Den gjorde mig ödmjuk. I dalen skymtade jag Nam Song. Små eldprickar framträdde här och var uppå bergen och i dalarna; dagens arbete led mot sitt slut. Bortom floden mörknade bergen när solen kröp allt närmre, och himlen målades rosa och gyllene med svindlande penseldrag. Jag log bakom min uppdragna Adidas-jacka, och ur hörlurarna strömmade djupa basgångar under suggestiva melodier. I fickan fingrade jag på kniven som Virgo insisterat på att ge mig inför resan, för säkerhetskull.
          Jag var där. Jag levde. Jag hade inte blivit våldtagen. Kanske var jag forfarande i en psykos där på bussen, men det kvittade, för jag var – i allra högsta grad – i ett nu. Nuet hade aldrig varit så bestående som då, så underbart segt, och där på bussen begrep jag att tid inte är något att lita på. Jag hade mött den himmelska mönstrens drottning. Jag hade mött evigheten i en psykos i Laos, och hon var bedårande. Upplevelsen av det mötet pockade på det tidlösa i Jag. Den kronologiska tideräkningen är en säkerhetsanordning skapad av oss, för oss, så vi tryggt kan förhålla oss till varandra på ytan och separera oss från den eviga rörelsen som är så svårbegriplig och distanserad från den moderna människan; den sekulära materialisten. Tid är ett ramverk som jag brutit mig ur och jag slogs av en hjärtskärande sorg över alla som har fastnat i tiden samtidigt som jag gladdes över att inte vara en av dem. Det var då jag insåg att jag kan parasitera på dem, om så behövs eller om jag så önskar, utan vidare dåligt samvete.
            Jag andades ut. Jag var en parasit som gav in för existensens flod – och jag frodades.


                                                                            ⁂      


Vad kvinnan in den här berättelsen inte berättar, och nog aldrig kommer att erkänna ens för sig själv, är att hon gick upp en gång till den där natten då hon trippade på sitt rum i Vang Vieng.
         Hon ställde sig framför spegeln som hänge på väggen intill ytterdörren och där märkte hon att det inte går att fokusera på båda ögonen samtidigt när näsryggen kommer emellan, så hon valde att fästa blicken på ena ögat. Det var inte rädsla hon upplevde när hon blickade in i det där svarta hålet som sägs vara porten till en människas själ, men den fanns där indirekt, likväl. Vad hon däremot uppfattade med hela sitt väsen var ett stilla obehag. Hon kände inte igen sig själv. När hon såg sin pupill tränga ut den mossgröna iris-ringen för att sedan dra ihop sig och utvidga sig och dra ihop sig igen i ett jämt flöde av expansion och kontraktion, som om det andades, gjorde Vansinnet entré i kvinnans undermedvetna. Hon rätade upp sig igen och såg ett annat ansikte ta över hennes eget. En mans ansikte; magert, med solbränd och tärd hy full av rynkor. Hans ögon tycktes sjunka in i huvudet och den sorgsna blicken skrämde henne till vanvett. Hennes motstånd räckte inte till och hon kved av rädsla när hon insåg det.
         Sedan dess har hon tvivlat på om det bara är hon själv som besitter kroppen hennes. Mannen i spegeln gör sig stundom påmind. Ibland känner hon inte igen sitt eget rörelsemönster och hon gör sitt bästa för att förtränga tanken på att han får henne att säga saker hon inte menar eller vet varifrån de kommer.

         Hon tvivlar också fortfarande på om incidenten på bakgården i Vang Vieng överhuvudtaget hände. Tänk om alltihop; hånen, händerna, fingrarna i henne – tänk om hennes hjärna fabricerat hela händelseförloppet på egen hand. Ja, tänk om alltihop bara var ren vanföreställning.


 

Copyright © 2020   TINA SHINE   thewayofthecocktail    All Rights Reserved